Hi guys. We get questions from you and i've noticed that we suck at answering so this time i will answer your question A and i will write it in swedish, sorry if it took a while. "Hur kom ni på att göra det här och vad tycker era föräldrar om det? Lycka till! ". Well var beredda på ett långt inlägg, jag ska försöka uttrycka mig så gott som möjligt. Jag och Lisa har varit vänner i cirka 9 år, det är sjukt länge, och jag är evigt tacksam gud att han välsignade mig en sån underbar människa. Under dom här 9 åren minns jag inte ett enda bråk som vi har haft (omvihar?). Vi har alltid pratat om att åka utomlands tillsammans, antingen plugga eller jobba. Det spelade inte riktigt någon roll vart vi skulle, så länge vi slipper Sverige ett bra tag och så länge vi var tillsammans så skulle allt bli bra, det var vad vi visste. Vi har pratat om det länge, men det sista året på gymnasiet blev det lite mer allvarligare. Vi skulle ta studenten, vi hade jobb kvar i Sverige. Skulle det vara värt och lämna ett bra jobb som man älskar, bara för att åka utomlands och ha roligt? Ja definitivt. Vi pratade, tänkte och tänkte tills vi en dag beslöt oss för att ringa till EF och säga att vi är på 100 % . Vi hade kontakt med skolan som vi pluggar på i flera månader innan vi bestämde att vi skulle åka, de väntade bara på ett svar från oss. Det blev ett spontant samtal och när de var över visste jag inte riktigt vad jag hade gjort. Vad tyckte mina föräldrar om det? Well det var lite blandade tankar från mina föräldrar också. Som vissa av våra kompisar så tyckte även föräldrarna att det var roligt att vi hade så stora drömmar och att vi inte skulle flyga alldeles för högt. De tog det alltså inte så seriöst, men det gjorde mig ingenting, för vet ni vad? När jag verkligen vill någonting, då ser jag till att det blir så som jag säger, vad folk än säger. Jag berättade för mina föräldrar att jag verkligen behövde komma bort från Sverige, och sakna landet lite, och jag behövde åka direkt efter studenten, för annars skulle jag säkert vara fast där för alltid. Kommentarerna man ofta hörde av både föräldrar och kompisar var ofta 'aaa men så sa jag oxå men det blev inget" "haa vänta bara till studenten, du kommer vara kvar i västervik fortfarande".. Well helt ärligt är jag tacksam till er alla som skrattade åt mina mål och drömmar, för det är pågrund av er jag står här idag. Hånskratten och era negativa kommentarer har gjort mig starkare än någonsin, och det har bara pushat mig till att verkligen uppnå det jag säger och vill. Jag kan få allt jag vill ha, jag lovar er. Åter till mina föräldrar, de var inte helt emot mig heller. Mina föräldrar är guds finaste gåva till mig, och jag är förevigt tacksam för att ha fått en så fin uppfostran som jag har. De var med i krig, de fick kämpa för sina liv, och kämpa för mig och mina syskon. De grät för att de inte hade råd att köpa mat till mig och mina syskon. Det gör mig ont i hjärtat att dom har fått uppleva allt som dom har, men jag vet också att god gives hardest battles to his strongest soldiers. Mina föräldrar har alltid sagt att jag ska följa mitt hjärta. Jag har möjligheter och val, jag kan bli vem jag vill och jobba med vad jag vill, det kunde inte dom. Jag vet att mina föräldrar litar på mig och de vet att jag är ansvarsfull, och därför är jag där jag är idag. Nu kanske det låter som att jag på något sätt skryter om mig själv, men det gör jag inte. Jag vet vad jag är och vad jag inte är. Jag ska göra allt jag kan för att åtminstonde ge tillbaks hälften av det som jag har fått från mina föräldrar, och jag ska försöka göra dom stolta, det minsta jag kan göra. Som jag sa i början så blev det ett långt inlägg så grattis till er som läste allt, you people who want to understand, try use google translate this time, hehe goodnight babes x Anida